Människan följer som alla levande varelser en nedärvd och inneboende utveckling från embryo till könsmognad.
Varje art på sitt alldeles egna sätt. Det är denna förutbestämda kedja av gradvisa steg som gör oss till människor, skickliga i att gå på två ben med fria armar och händer, springa fort och länge, skriva poesi, spela Bach och resa till månen, dvs det abstrakta tänkandet.
Eftersom människobarnet har den längsta mognaden av alla däggdjur innan hon kan förflytta sig själv har hon även de flesta individuella variationerna. Dess nervsystem kopplas sensomotoriskt och emotionellt på ett alldeles alldeles unikt individuellt sätt. Barnet lär sig hålla upp huvudet , rulla, föra saker till munnen , greppa och gripa. Avsiktlighet. Det lär sig att äta genom att tugga men även att reglera sin vakenhet och sömn och inte minst kunna somna. de lär sig modulera affekter, känslor och emotioner.
Det är enbart språkligt att tala om kropp & psyke. Jag hör det sällan när vi talar om spädbarn. Denna dualism förefaller nödvändig för olika professioner och religioner, vetenskaper och konster. Men - när vi lär oss att se hela människan i all hennes komplexitet och acceptra detta faktum är det möjligt att förbättra förmågan och återhämta sig från chock och skador på ett sätt som motsvarar de första årens lärande. Det ligger redan i vårt DNA. Det behöver upprepas och repareras men det är ett mycket mänskligt sätt att gå till väga. I grunden enkelt och självklart när vi väl förstår det som behövs förstås. En av Moshe Feldenkrais upptäckter är hur kan knäckte en grundläggande kod hur hjärnan lär sig själv och att han systematiserade en modell för denna koppling och återkoppling som kan läras och läras ut - igen och igen. Det är en av förklaringarna att feldenkrais är så effektivt i att återupprätta förlorad eller stagnerad funktion elelr bryta en alienering till självet.
