Skelettet, hjärnan och gravitationen
Moshe Feldenkrais utgår i sitt tänkande och sökande hur skelettet och hjärnan relaterar till graviationen.
I hans modell läggs fokus på skelettet och muskulaturen är ett underordnande redskap.
Hjärnan är ett självorganiserande system med en redan existerande befintlig sammanlänkning (koppling) och dynamik vars huvudsakliga uppgift är att generera handlingar (actions) och att undersöka och förutsäga konsekvenserna av dessa handlingar.
Hur det började
Moshe Feldenkrias ådrog sig en knäskada av allvarlig natur när han var i tjugoårsålden och spelade fotboll. En korsbandsskada. Han var miserabel och gick på kryckor i flera månader. Så halkade han på en oljefläck och skadade det andra knät svårt. Han tog sig hem modstulen men vaknade nästa morgon och upptäckte att det andra benet som varit obrukbart hade fått tillbaka sin muskeltonus och han kunde stödja på benet och linka till toaletten.
Många år senare förstod han att förloppet enbart kunde hänvisas till nervsystemet, läs hjärnan. Han diskuterar detta mer ingående i boken The Elusive Obvious publicerad 1981
Dina ben kommer att överleva din själ
Videon är en serie citat som förstärker hans idéer om skelettet
The hand of the LORD came upon me. He took me out by the spirit of the LORD and set me down in the valley. It was full of bones. He led me all around them; there were very many of them spread over the valley, and they were very dry.
He said to me, “O mortal, can these bones live again?” I replied, “O Lord GOD, only You know.”
And He said to me, “Prophesy over these bones and say to them: O dry bones, hear the word of the LORD!
Olika kulturer samma biologi
Den grekiska kulturen med sina gymnasier och kroppsideal är en muskelkultur. Det västerländska är starkt influerat av att tala om muskler hit och dit, det är vardagligt i de flesta hälso- och träningssammanhang. Den kinesiska kulturen är en merididankultur med akupunktur mm.
Herkules rygg
Photograph: Simone Pellegrini,
used under Creative Commons Licence
Summan av akupunktur och moxibution
针灸大成 (Mingperioden 1368-1644)
Homo sapiens är en primat
Det finns mycket som skiljer de olika däggdjuren åt men också många likheter. Tittar vi på ett dinosaurieskelett ser vi både en höftled och ett bäcken som för tankarna till vårt eget och ändå inte. Vi identifierar kvarlämningar utifrån skelett. Vi skiljer arter och raser åt bland annat utifrån skelettets utformning. Vi försöker förstå människans ursprung utifrån benfragment. Inget är lämnat åt slumpen i utformningen genom urval och evolution, varje utskott och ingröpning är ändamålsenlig. Män och kvinnor har olika bäcken. Oavsett idéer kring könet som en social konstruktion så är det skillnad när det gäller benstommen.
Människan gjorde ett stort språng via Homo Erectus, den upprätta människan. Vårt skelett och vår hjärna är utformade för att hantera ett varande och förflyttning i upprätthet underkastade gravitationens lagar.
Position och graviation relaterar
Gravitationen eller tyngdkraften relaterar precis som namnet anger till tyngd och massa. En kroppsdel har en bestämd vikt och beroende på hur vi är placerade i rummet är den olika tung att lyfta och röra. Inget märkvärdigt och detta faktum finns naturligtvis med i val av lektion och position.
Avsikten i lektionen är lätthet och enkelhet, inte muskelträning, så besväras du av tyngden så mycket att du blir ouppmärksam är det kanske en idé att byta position men inte nödvändigtvis inte det tema du är intresserad av? Finns samma tema i olika positioner? Senare kan du komma tillbaka till lektionen du valt bort som nu är en annan lektion.
Men å andra sidan, det finns alltid en andra sida, det som är otillgängligt och kämpigt i början av lektionen kan bli lätt när informationen från lektionen är mer assimilerad.
Du kan också göra mindre och lite.
Du kan enbart föreställa dig att du utför instruktionen. Det finns lektioner som enbart utförs i föreställningen, det imaginära. Jag föreslår att du gör någon sådan lektion så du förnimmer dess kraft.
Den verkliga anledning varför vi har en hjärna - navigering...
Två hjärnhalvor
Vi har två hjärnhalvor som i allmänhet styr motsatt sida av kroppen.
I allmänhet skriver jag, för människor som föds med en hjärnhalva utvecklar funktioner i den hjärnhalva som finns på ett eget individuellt sätt som inte stämmer överens med flertalet. Det är det vi hänför till hjärnplasticitet. Kring detta finns mycket at säga men överlåter det till annan tid och plats.
Föreslår att du ser filmen om och av Jill Bolte Taylor. Hon har efter sin rehabilitering med bland annat feldenkrais utbildat sig till feldenkraispedagog hos Anat Baniel.
"In my twenties, while playing left back in soccer, I badly injured my left knee and could not walk properly for several months. In those days knee surgery was not the simple intervention that it is today. It was learning to function with a knee like mine which impressed upon me the urgency of doing something more. Our knowledge will undoubtedly improve in the future, but with good theory much of what we know now can be useful and applicable."
"I have discovered, through personal experience, a phenomenon which is now one of the foundations of my teaching. I believe that I have already mentioned that I badly injured a knee while playing soccer football in my younger years. It was a severe injury and I was incapacitated for many months. The healthy leg had to work overtime and lost much of its former flexibility and nimbleness. One day I slipped on an oily patch on the pavement while hopping on the only leg that functioned. I felt my knee nearly spraining but it finally slipped back into position. I hopped home. I then had to climb two flights of stairs and at the end of it was glad to lie down. Gradually I felt my good leg stiffen and thicken with synovial waters. My original injured knee was still strongly bandaged and sufficiently painful to prevent me standing on the foot. I hopped around, therefore, on the leg which I had nearly sprained, thinking that probably I would soon not be upright at all, and would have to stay in bed. I fell asleep with a heavy heart.
When I woke up and tried to see whether I could manage to reach the bathroom without help, I was surprised to find that I could actually stand on the foot which I had been unable to use since the original troubles. The trauma of the good knee had somehow made the injured leg more usable than before; in fact, had it been as good as it was then I would not have had to hop. I thought that I might be turning insane. How could a leg with a knee that had prevented me standing on it for several months suddenly become usable and nearly painless? This happened, moreover, when the quadriceps of the leg had nearly vanished, as is usual in severe injury of the meniscus, and the thigh was visibly thinner. It seemed to me that the vanished quadriceps had become suddenly toneful enough to allow me to stand on the foot. I had not heard of such a miraculous change in an injured knee when physical anatomical abnormalities were clearly to be seen on the X-ray pictures. Cold sweat covered my face and I did not know whether I was awake or dreaming. I held onto the furniture and tried to move. There was no doubt. I put my weight on the bad leg while the one on which I had been hopping became auxiliary. The old injured leg would not straighten completely, and I leaned on the toes rather than the heel, but there was no doubt that it supported the bulk of my weight.
For fear of ridicule I spoke to nobody, and remained unsure of what had happened. I was convinced there was something mentally wrong with me, as the healing of the knee in hours was unthinkable, and yet the mishap to the good knee had improved the sick one."