Streckgubben
En streckgubbe är en förenklad bild av en verklig eller fantasi person ritad endimensionellt (utan utbredning i rummet) förutom det runda huvudet som är tvådimensionellt.
Det räcker med fem linjer
för att vi ska uppfatta figuren.
Ibland fäster armarna och benen direkt på bållinjen, ibland ritas skuldror och bäcken ut. Är armarna krokiga uppfattar vi armarna som böjda, om benlinjerna krokas uppfattar vi knän. Händer och fötter är ibland utritade men är inte nödvändiga för grundförståelsen av figuren. Inte ens huvudet behövs.
En liknande inre bild, hjärnkarta, föreställning, representation eller gestaltning representerar självbilden.
På engelska används benämningen cardinal lines eller essentiell lines. Det kan uttryckas som huvudsakliga eller huvudlinjer samt grundläggande och livsviktiga linjer. Dessa linjer ligger djupt inbäddade i varseblivningen och självuppfattningen.
När vi ser en människa i aktivitet
uppfattar vi fem linjer.
Bålen inklusive huvudet, armarna och benen. Vi uppfattar också om personen kommer emot oss eller avlägsnar sig. Vi kan även tolka vad vederbörande gör.
I en streckgubbe är linjerna raka och schematiska. Bållinjen är i verkligheten böjda, i kurvor och motkurvor som buktar åt olika håll. Det raka är undantag.
Sätts flera bilder ihop i ordningsföljd till en film kallas det animation och det går att uppfatta ett händelseförlopp och hur figuren rör sig. Men det räcker med en figur för att få ett hum om vad den gör. Det finns även en allmänmänsklig samstämmighet att tolka figuren som ligger vid sidan av de olika kulturerna. Det är något vi känner igen och det är djupt förankrat i sinnet/hjärnan. Med djupt avses grundläggande, tidigt eller primitivt. Det går även att förstå en figur med fingertopparna om känselsinnet används istället för synsinnet.
Dessa fem linjer ingår i självbilden som i sin tur föregår handlingsbilden.
I handling är det dessa linjer som utgör förutsättningen för allt vi gör och är – och att vi kan vara medvetna kring detta. Linjerna är basen i den biologiska hållningen.
I feldenkrais är uppmärksamhet av linjerna och dess förändring ett aktivt redskap för lärandet. Ibland finns en upplevelse att det förändras av sig själva under lektionen.
De är även rättesnöre för justering och självkorregering.
Vi är i dag vana att se och skapa rörliga bilder.
Det finns två pionjärer på området. Étienne-Jules Marey (1830-1904) och Eadweard Muybridge (1830-1904). [De levde faktiskt under samma årtal och influerade naturligtvis varandra!] De tog bilder med flera kameror och satte ihop dem. Idag har man även satt ihop dem i filmsnuttar. Det är lätt att följa linjerna eller hur?
Eadweard Muybridge har en egen del av en hemsida där du kan fördjupa dig än mer i hans pionjärarbete.
Det är möjligt att föreställa sig och känna efter dessa fem linjer närhelst i oss själva.
Det är medvetenhet, (awareness/ att veta vad man kan veta).
Din hållning
Du vet i grova drag vilken hållning du har när du sitter och läser detta. Stanna upp och känn efter.
Sitter du med benen i kors vet du det. Du vet om en eller båda fötterna är i golvet eller om det trycker mer på det ena sittbenet. Du vet om du håller huvudet på sned eller vänder ena örat eller ögat framåt. Du vet om armarna är raka eller böjda eller om du har dem korsade. Med lite uppmärksamhet vet du hur du håller händerna. Tummarnas och fingrarnas position. Svårare är att följa bållinjen eller ryggradens böjningar. Att uppfatta en enstaka kotas position är svårt.
Den medvetenhet som efterfrågas för en feldenkrais process synliggör de fem linjerna med full uppmärksamhet och full urskiljning.
Etrusk 4-3 årh. f. v. t.
Ett anatomiskt förhållningssätt
Många människor förknippar uppmärksamhet kring sig själva i kroppslig bemärkelse som en fråga om muskler och hur muskler aktiveras, tränas, stärks och tänjs. Det är vad jag kallar ett anatomiskt förhållningssätt. John Hughlings Jacksons (1835 -1911) påvisade för länge sedan att hjärnan inte fungerar utifrån enskild muskelaktivitet utan det är handlingen som räknas.
Ja, vi kan som en kognitiv färdighet observera vad vi tror är en enskild muskel som aktiveras, men det är ett starkt begränsat synsätt. Om vi sitter på gymmet och drar i en apparat för att böja upp underarmen så kan vi kalla det bicepsträning men det är oändligt många fler muskler som håller oss upprätta på bänken…
Jag brukar ställa frågan om vi tittar efter fotbollsspelarnas muskelarbete när det 22 spelarna rör sig över planen eller om det som vi läser in i spelet är en uppfattning om linjer som rör sig.
Kollegan i New York påvisar på ett illustrativt sätt i sin film hur det bakre benet är viktigt. Har du ont i ett ben står du kortare tid på det, du får ojämn steglängd.
Se Bolts bakre ben, hur han lägger benet på ryggen precis som talesättet.